Detta är då min lillebror. Han som alla tydligen känner! Han har jag fått dras med i snart 16år och jag tror aldrig någonsin vi är sams? Vi bråkar alltid om någonting, det kan va om vem som ska bestämma vad vi ska se på tv eller vem av oss som ska sitta fram i bilen. Men ändå så tycker jag om han jättemycket. Utan han hade jag aldrig varit med om mycket i mitt liv. Tack vare han så har vi åkt Sverige runt varje sommar på olika crosstävlingar där jag träffat vänner och bara haft det as kul! Han har alltid varit med bland dom bästa trots att han alltid kört mot de som varit äldre än honom. Han krigar alltid på och jag har aldrig sett han ge upp! Jag minns så väl när vi ett år var på dalacrossen. Det var skitvarmt ute och dom hade ställt upp klart för start. Men det dröjde så alla gick iväg från hojarna till skuggan. Sedan helt plötsligt kommer grönflagg upp och alla kastar sig mot sin egen cross alla hade hjälmar, glasögon och handskar på sig utom Casper.. Så när starten gick så stod han kvar med glasögonen hängandes på styret. När han väl kom iväg var alla andra långt före och vi insåg snabbt att han aldrig hade någon chans att köra upp sig. Men fel hade vi, han krigade på och slutade 5a i mål. Jag minns hur förbannad han var för det var tydligen mitt fel att han inte hade hunnit få på sig alla grejer när starten gick.

 

Hur som helst i början av denna säsong hände någonting vi aldrig kunde tänka oss. Det var första tävlingen för iår och såklart var den hemma i Boden. Lördagen började bra han tog allt motstånd med storm och vann överlägset!  Han var bäst helt enkelt! Söndagen slutade dock med ambulansfärd till Sunderbyn.